Vi är nu inne på dag två här i Buenos Aires, och saker börjar äntligen falla på plats – nästan. Krister är på strålande humör, mycket tack vare att han idag ska få åka på en tvåtimmars guidad sightseeing till stadsdelen La Boca, som avslutas vid en gigantisk fotbollsstadion. Som bonus väcktes Catharina och Krister kl. 04.00 av ett smått oväntat men glatt besked: Catharinas bagage har hittat hem till hotellet! Kristers bagage däremot? Det har fortfarande valt att hålla sig på äventyr någonstans över Atlanten.

Men vi säger som vi alltid säger: Tur att Krister har sin landslagströja, så att vi åtminstone på kvällens invigning kan vara enhetliga från magen och uppåt. Nedanför midjan, däremot, sympatiserar vi nog inte så mycket med Krister – Buenos Aires fortsätter att bjuda på värmebölja, och jeans är kanske inte den mest svalkande klädseln. Men stilig kommer han i alla fall att vara!

Eftersom vi var extremt trötta igår efter den långa resan hann vi inte rapportera om alla detaljer, men några höjdpunkter från gårdagen är värda att nämna:

Tatyana och Fredrik landade på Buenos Aires flygplats tidigt på morgonen, strax efter kl. 05.00. Krister och Catharina dök upp några timmar senare, runt kl. 08.00 på samma flygplats. Tatyana, som är all in på att leva som lokalbefolkningen, övertalade Fredrik att ta bussen in till stan. Det borde inte vara så svårt, eller hur? Fel. Med cirka 30 olika bussar som alla ser exakt likadana ut och kör på något som verkar vara Buenos Aires egen version av ”alla gator leder någonstans”, anlände de till hotellet hela fyra timmar senare. Samtidigt hade Catharina och Krister åkt taxi och klarat det på 40 minuter. De var snälla nog att vänta på sina bussåkande lagkamrater på hotellet.

Catharina och Krister hade faktiskt bokat sitt hotell redan från lördagen. Efter att deras flyg ställdes in i juni vågade de inte avboka/omboka hotellet med risken att inte få rum eller betala en förmögenhet. När de kom till hotellet kl. 09.00 igår så fick de glädjande nog både ett rum och frukost – för en smått modest summa av cirka 1000 kronor. Det måste vara en av Bridge historiens dyraste croissant och inte så välsmakande pulverkaffe.

På tal om hotell, jag lyckades göra ett litet fel i vår bokning, vilket resulterade i att damerna i receptionen på vårt hotell var allt annat än medgörliga när jag & Sara skulle checka in. Efter några försök till förhandlingar kände vi oss redo att ge upp. Men då kommer Sara på den briljanta idén att plocka fram en 200-grams svensk chokladkaka från väskan. 15 sekunder senare var alla problem som bortblåsta, och vi var incheckade utan krångel. Vem kunde tro att en Marabou hade sådan makt?

Veteranlaget fick en ändrad avgång från Madrid, där deras flyg försköts från kl. 14.30 till 23.59. Resultatet? De fick hela 12 timmar att spendera i Madrid. Med en väderapp som visade 19 grader men ”känns som 24”, slog de sig ner på en restaurang där infravärmen var på full effekt. Det verkar som om höga elpriser ännu inte nått Spanien…

Tillbaka till idag. Efter en gemensam frukost med veteranlaget beslutades det att hela gänget, minus Joppe, skulle följa med på sightseeing. Jag och Sara avstod dock och valde istället en promenad i en park och en genomgång av våra motståndares systemdeklarationer. Och låt mig säga: det fanns några intressanta system där ute. Vissa deklarationer var på språk ingen av oss förstod, och ett par spelar med ”coded 9 & 10” (vad det nu kan innebära). Ett annat par kör med dubbeltydig klöver där 1 klöver är stark i vissa zoner och naturlig öppning i andra. Det blir spännande matcher framöver

Frukosten bjöd också på ett par höjdpunkter. Mårten testade en röd saft som mer liknade gelé än dryck – kanske hade kocken gått lite för hårt på gelatinet? Sara smakade på en gröt som verkade vara Argentinas version av risgrynsgröt, fast med ett överflöd av socker och kall mjölk. Kan det vara så att de förväxlade socker och gelatin både i saften och gröten?

Tatyana och Fredrik, inspirerade av gårdagens bussmaraton, valde idag att åka buss även till sightseeing. De övriga, som inte är lika bussentusiastiska, valde taxi. Vi håller tummarna för att Krister inte drabbas av värmeslag under sin två timmar långa guidade tur iklädd sina trogna långbyxor.

Jag och Sara tog en snabb promenad runt parken. Men snabb blev till lång, då vi lyckades gå vilse och passerade totalt fyra parker och massor av butiker på vägen. Slutresultat? Drygt 8000 steg och ett stort antal liter vatten konsumerade. Tur att vi hade pesos denna gång!

Krister i syna långbyxor försöker ännu en gång kontakta flygbolaget

Veteranlaget vid frukost

Mårten provar den Argentinska saften

Argentinsk gröt

Så här ser Tatyanas och Fredriks bussar ut

Bron som leder till spellokalen

Systemdeklarationer (där Krister och Fredrik tagit på sig huvudansvaret)

Madrid med infravärme

Om du har kikat på resultatlistan har du säkert märkt att vi inte riktigt har rosat marknaden än. Vi är såklart lite besvikna, men med 16 lag som går vidare till slutspel och många matcher kvar att spela, lever hoppet! Motståndet är tufft och pressen hög, vilket innebär att vi måste fatta beslut. Ta till exempel brickan mot Norge där en ung norsk junior drog igång med 4 hjärter i zon mot ozon i första hand! Nu blev det svårt för Ö/V att hitta slammen.

Krister, som hade börjat vänja sig vid att gå runt i långbyxor trots värmeböljan, blev plötsligt frusen när temperaturen sjönk till 25 grader och en liten vindpust svepte in. Hans kära dam, Catharina, hade tvättat hans långbyxor som hängde på tork, så Krister fick dra på sig sin höstjacka från Spanien (för ja, tydligen räcker inte ”19 grader som känns som 24” för att hålla värmen). Vi funderar nu på att skicka honom på en meteorologisk träningskurs.

Det verkar också som att Argentina inte har hört talas om höga elpriser. I spellokalen är luftkonditioneringen på full styrka och det känns som att vi spelar i en gigantisk kylbox. Tatyana, vår värmeälskare, är inte helt nöjd.

Många har kanske undrat varför vi inte tagit något lagfoto ännu. Svaret är enkelt: undertecknad har glömt både rakapparaten och sminket hemma. Men oroa er inte! Linnea är på plats och Jenny anländer under dagen, så vi är övertygade om att dessa två fantastiska damer kommer lösa den här lilla utmaningen och få oss att se ut som ett proffsigt team.

Krister och Catharina stod över sista matchen igår för att ge sig ut på jakt efter en bra restaurang. Och de skötte sig utmärkt! Efter en hel dags spel är man inte alltid hungrig förrän man är klar, men då slår hungern till som ett åskväder. När vi möttes upp och började traska iväg, insåg vi att restaurangen låg ganska många gator bort. Tur att Fredrik har ett fotografiskt minne och dessutom har sett alla gator två gånger – han ställde in sin inre kompass och ledde oss direkt till målet.
Restaurangen var riktigt trevlig, med fint dukade bord, många glas och bestick, och en stjärna på väggen. Vi tog ett snabbt kik på menyn och insåg att, trots våra pesos från Joppe och Maria, så skulle vi behöva pantsätta våra själar för att äta där. Så vi vandrade vidare till grannrestaurangen, ett klassiskt plaststols-hak, där priserna var betydligt mer i vår smak. Sara och Krister slog på stort och beställde varsin 500-grams biff, medan jag beställde en stor öl och Sara provade den lokala nyheten Pepsi Black.

Tar med en bricka där jag sömnigt översåg en extra variant och blev rättvist bestraffad.

Som Väst blev jag spelförare i 4 spader efter en ostörd budgivning. Spader knekt kom ut, och vid en första anblick såg allt lovande ut, särskilt med spadern sittandes 2-2. Planen var att prova tre varv klöver med ett hjärter sak. Föll inte klöver knekt, skulle jag spela ruter upp mot kungen och om esset satt fel, hjärter upp mot kungen. Bra plan eller hur? Tja, hade jag spelat hjärter mot kungen istället för ruter mot kungen hade jag fått tilläggschansen där väst blir inpetad, och precis så satt det! Små marginaler kan göra stor skillnad.

Nu är det dags för frukost och vi håller tummarna för att både öppna laget och damlaget håller sig starka. Vi och veteranerna ska försöka klättra i tabellen och ge motståndarna en ordentlig match!

Krister i sin höstjacka

Så här ser entrén ut till spellokalen

Vy uppifrån inne i lokalen

Så här ser det ut där lagen jämför

Restaurang där vi inte hade råd att äta

Portionerna i Argentina är gigantisk. Tyvärr får man ingen sås vilket vi saknar

Pepsi black. Billig kopia av pepsi max?

Nu börjar det kännas som att vi är på rätt spår, och vi håller tummarna för att kursen ska hålla.

En bricka mot Italien: hur ofta tar man fem bet när motståndarna bjuder helt frivilligt en utgång i en ostörd budgivning? Italienska damen på väst blev spelförare i 4 hjärter, och jag spelade ut ruter kung som bordets ess vann. Efter att hon tagit hjärter kung och spelat hjärter mot sitt ess (med Saras nia som ett litet hälsningstecken), fortsatte hon med ruter till min knekt och jag vände med klöver – där Sara följde med sin sexa. Ytterligare ruter till min dam, och nu kunde Sara signalera för spader. Spader till Saras ess, och sedan blev det till att trumfa ut och pressa med klöver knekt. En liten hake dök upp: klövern blev blockad, så jag kom inte åt min femte stora klöver. Fem bet – men med lite tur hade vi kunnat ta sex om bara Sara hade lagt sin klöver åtta istället för sin sexa!

Igår morse dök Mårten upp till frukost, propert klädd i en ny landslagströja, nystrukna långbyxor (tack för inspirationen, Krister) och ett nyrakat skägg. Med en stolt blick sa han: ”Jag är redo för raman!” Vi andra tittade frågande på honom – ska ni spela i raman? ”Nej, men jag är redo om det skulle hända.” En man med både plan B, C och D, uppenbarligen! Mårten har också inspirerats av öppna laget och deras granolavanor, så han ropade på serveringspersonalen för att beställa en äkta argentinsk granola. Efter en blandning av spanska, engelska och en hint av svenska fick Mårten till slut sin ”granola” – en härlig argentinsk version med Frosties och Coco-pops.

En annan historia dök upp igår som vi bara inte kan låta bli att dela – och ja, den är helt sann! En bridgespelare kom hem från ett bridgearrangemang och kände att något låg i fickan. När han tog upp lappen som låg där stod det: ”Vill du ha dig ett nummer är det bara att du hör av dig.” Vi låter det vara hemligt vem personen är, men det verkar som om bridge kan leda till mer än bara medaljer!

Arrangörens butler- och mailsystem gick ner, vilket visade sig bero på ett överflöd av klagomål om kylan i lokalen – så pass många att maxgränsen för datatrafik överskreds! Resultatet? Strikta order från arrangören: inga fler klagomål på kylan via det officiella kommunikationssystemet. Så nu packar vi på oss lager efter lager och hoppas att vi slipper frysa ihjäl innan mästerskapet är över.

Vårt mixedlag har fått två varningar – en för att vi varit sena med lineup-inlämningen, och den andra får stanna inom laget. Kanske berättar vi om den om 10 år, men tills dess håller vi det för oss själva!

För övrigt har vi äntligen funnit en restaurang där man faktiskt kan få sås. Detta firades såklart genom att alla beställde sås till sina rätter. Krister, som längtade efter en klassisk bearnaise, fick något som liknade en argentinsk variant – väldigt skuren, men sås likväl!

Så här ser vi ut

Nu är vi framme vid sista kvaldagen, och målet är glasklart: topp 16 för att ta oss vidare till slutspelet. Dock fick vi en liten smolk i glädjebägaren med 0,5 VP i straff – ja, vi missade ännu en gång att skicka in lineupen i tid. Men vad gör man när man har bara 15 minuter efter avslutat spel för att hinna både tänka, organisera och få något i magen?

Vi känner att turneringen inte direkt bjudit oss på flyt hittills. Ett av många exempel på oförklarliga spelbeslut inträffade när den franska damen på syds hand öppnade med 1 spader med alla i zon. Jag gick in med 3 spader för att fråga efter håll, och nord slog till med 4 spader – något som kunde betyda lite vad som helst. Sara kämpade på med 4NT, men damen kontrade plötsligt med 5 spader som det enda paret i hela lokalen! Om det var ren bordskänsla, skicklighet eller bara osannolik tur, vet vi inte – men rätt blev det.

Igår kväll nådde veteranerna en brytpunkt: de hade kanske fått nog av Marie, eller så var det Marie som fått nog av gubbarna. Hur som helst, Marie tog på sig att boka restaurang och skickade en enkel kartbild till Joppe, som lovade att visa vägen. Promenaden skulle ta mindre än fem minuter… men när laget 45 minuter senare fortfarande trampade fram i kvällsmörkret, började de ana att något gått snett. Resultatet? En helt annan, slumpmässig restaurang, och till slut en taxiresa tillbaka till hotellet.
Kartbilden Joppe fick. Blå indikering visar hotellet

Jag och Sara stod över matchen innan lunch, vilket gav oss ungefär 2,5 timmar att spendera. Eftersom det är helgmarknad både lördag och söndag i Buenos Aires, såg Sara sin chans. Med andra ord, jag hade inget val. En lätt dispyt uppstod på vägen:

Sara: Kan du inte visa lite intresse?
Jag: Nej.
Sara: Varför inte?
Jag: Jag kan ju inte visa intresse för något jag är helt ointresserad av.
Efter några skarpt uttalade ord fick jag vackert följa med till stånd efter stånd, och några julklappar lyckades faktiskt inhandlas. Jag fick även möjligheten, precis som Tatyana, att testa några lokala delikatesser som fanns längs marknaden – jag gissar att de smakade… typiskt argentinskt.

En annan kors-i-taket-upplevelse inträffade igår när Fredrik, vår karta-och-kompass-expert, plötsligt gick vilse på väg till restaurangen. Snabbt fiskade han fram kartan igen för att få oss tillbaka på rätt kurs, men det satt långt inne för vår egen GPS-kung!

På tal om att gå vilse: När Sara var ute med damlaget och skulle dela taxi hem med Ida och Sanna, slutade de på ett hotell på helt fel sida av stan. Efter en 45 minuters extratur och en hel del pesos fattigare, kom de till slut tryggt tillbaka.

Det blev igår middag på en budgetrestaurang, där maten visserligen smakade mycket bra, men där sås återigen var en bristvara. Däremot bjöds vi på ketchup och parmesan i små förpackningar.

Runtom på gator och torg spelas det musik och sjungs till den vackra bakgrunden, vilket är ett trevligt tillskott till vår stadsvandring.

Kvällen avslutades med ett besök på en stor supermarket där vi inhandlade lite lokala förnödenheter. Ännu ett steg i vår kulturupplevelse här i Buenos Aires – och förhoppningsvis ytterligare ett steg mot att nå vårt slutmål: topp 16!

4 matcher återstår. Tatyana & Fredrik står över första matchen.

Vi slutade på sjunde plats i kvalet. Sista matchen spelades mot ett väldigt trevligt Australien. Tyvärr petade vi ner dem till 17 plats, och Israel knep sista slutspelsplatsen med en marginal på 0,13 VP. Ett särskilt spel från matchen diskuterades flitigt igår kväll: efter sekvensen 1 hjärter – 1 spader; 2 klöver – 4 spader (Häxan 2 klöver), vad betyder egentligen 4 spader budet?

Inatt vaknade jag med feber, öm kropp och en hals som svider. Det är förmodligen en klassisk manlig förkylning. Kvinnor talar om att föda barn, men vi män vet att mans-förkylning är minst lika smärtsamt – kanske till och med värre. Alvedon och Ipren är nu mina bästa vänner.

Vid gårdagens frukost satt både mixed- och veteranlaget tillsammans ute på uteplatsen. Förutom några helt osannolika historier kom samtalet in på tvätt och klädvård, och det var då Joppe delade med sig av en klassisk Joppe-historia:

För ett bra tag sedan hade Joppe samlat på sig en rejäl tvätthög. När han tog hissen till våningen under bottenvåningen (där tvättstugan låg) hamnade han istället på bottenvåningen, där han upptäckte vad han trodde var ett tvättinkast. Där slängde han plagg efter plagg – tills han plötsligt insåg att han i själva verket kastade sina kläder i sopinkastet! Med tre plagg kvar vände han om till tvättstugan och fyllde maskinen, bara för att upptäcka att han lyckats dosera fel på tvättmedlet. Resultatet? En tvättomgång av mycket tveksam kvalitet och förstörda kläder. Nu kanske ni förstår varför Sara står för allt tvättande i vårt äktenskap, det är helt enkelt för att rädda äktenskapet.

Igår begav jag mig till apoteket för att köpa nässpray. Hur svårt kan det vara? Tydligen väldigt. Det är söndag, och efter att ha köat 25 minuter för att köpa nässpray i den vanliga kassan (tillsammans med lokalbefolkningen som verkade vara på jakt efter ”baksis & dagen-efter-piller” då det var en jäkla fest igår) blev jag till slut hänvisad till receptavdelningen. Ytterligare 20 minuter i kö senare, fick jag min nässpray, noggrant förpackad i en säkerhetspåse med aktiverat larm, och tvingades återvända till vanliga kassan för att betala – igen 25 minuter i kö. Tur att jag hade 2,5 timmar på mig, för Sara började fundera på att ringa Missing People eller åtminstone förvarna laget om att jag försvunnit på mystiskt vis.

Efter spelet avslutades igår firade vi avancemang på olika sätt: herrarna gick på happy hour medan damerna gav sig ut på marknad. Mitt under happy hour ser vi Catharina komma springande mot oss snabbare än Usain Bolt (hennes tempo är verkligen imponerande). Hon stannar framför Krister och utbrister: ”Älskling, jag behöver dina pengar.” Krister, som inte ville riskera sitt äktenskap heller, tömde plånboken och överlämnade varenda sedel. När vi sedan skulle betala för ölen fick han snällt låna sig ur situationen.

Jag, Joppe och Tatyana delar en viss passion: vi älskar att hitta lokala restauranger där det inte finns en turist så långt ögat når. Marie hittade en äkta lokal pärla, och hela gänget från veteran- och mixedlaget samlades för en gemensam middag.

Restaurangen erbjöd en del intressanta rätter. Jag bestämde mig för att vara äventyrlig och beställde oxsvans, medan Krister och Catharina delade på en suckling pig. Göte och Henrik valde varsin variant av ”catch of the day”, och resten av gänget höll sig till säkra kort. Under middagen berättade Göte en historia om sin son som flyttat till Australien och träffat en kvinna där. De skulle passa svärföräldrarnas får en helg, och allt gick bra tills sonen upptäckte att en oklippt bagge hade slunkit in bland de klippta fåren. När han till slut fick tag i baggen, efter timmar av kamp, blev han hyllad som hjälte. Men historien slutade med att han och flickvännen blev ansvariga för ca 280 lamm ett halvår senare. Så där ja, inspiration för framtida svensk återväxt!

När middagen var slut insåg vi att endast kontanter gällde. Krister, som fortfarande var bankrutt efter Catharinas shoppingrunda, fick låna sig ur knipan igen. Sedelbunten vi samlade ihop var så stor att servitören utbrast: ”Oh shit!”

Det var ännu en minnesvärd kväll, och med fulla magar och en bunt minnen rikare, ser vi nu fram emot slutspelet och vad resten av veckan har att erbjuda. Håll tummarna för oss – nu kör vi!

Stöldsäker påse på apoteket

Krister är glad trots flera pesos-lån: Fredrik verkar se något vackert i bakgrunden

Noggrann genomgång och analys av menyn

I Argentina får man salt och olika paprikapulver kryddor till maten

Sara och Göte har koll på vår allas ekonomi (kanske med Krister som undantag)

Tung förlust mot Kina. Det såg tung ut inför sista 15 men hoppets fanns, vi fick Kina lite i gungning precis som vi hoppats på men det var för långt upp.

En bricka

Jag hamnade i 6 spader som väst, med hjärter ut. När det kommer till matematisk korrekthet har jag ingen aning, så jag tänkte att jag spelar en liten ruter från bordet i stick två – kanske kan jag få en känsla för hur rutern sitter. Min motståndare på höger funderade en stund (kändes det som) och tog sedan ruter kung, vilket fick mig att placera honom med fler än en ruter. Efter en ny hjärtervända blev jag tvungen att fatta ett beslut och övertygad om att rutern satt 3-2, gjorde jag… ja, fel beslut.

Mästerskapet är nu över för mixed laget. Det känns jättetungt och vi är väldigt besvikna. Men nu hejar vi vidare på våra veteraner och damlaget! För vår del börjar idag transnationals, vilket betyder att vi nu får spela utan press. Jag och Sara spelar de två första matcherna idag (Krister & Catharina, Tatyana & Fredrik vilar varsin), sedan står vi över hela eftermiddagen. På vårt sätt ska vi turista – vilket i praktiken betyder att vi ska till en stor supermarket och leta efter kryddor och diverse godsaker att ta med hem. Sara har dessutom redan börjat tänka på julklappar till allt och alla, medan jag nöjer mig med att ha en enda julklapp att ansvara för. Om någon är sugen på något från Argentina, hojta till – vi kanske kan lösa det!

Några historier från Argentina

Krister och Sara har haft en hård kamp om vem som tappat bort flest pennor under mästerskapet. Nyligen kom vi fram till att det stod jämt, 4-4. Men då ropade Krister triumferande: ”Hej, hej! En av mina pennor gick faktiskt sönder, så jag var tvungen att kasta den!” Därmed tilldelas segern Sara. Nu får vi se vem som tar hem vinsten i transnationals i borttappade pennor.

Krister har också delat med sig av en klassisk OS-historia från förr när han och Jonas Petersson spelade för Sverige i öppna laget och faktiskt tog guld. Inför sista segmentet var de klara vinnare, men motståndarna kunde inte ge upp eftersom deras sponsor behövde en medalj. På en bricka gjorde Krister en blunder av rang, men tack vare att arrangören mixat ihop lineupen fick Jonas Petersson äran att stå som skyldig i den officiella OS-boken! Stackars Jonas, men kanske lite roligt ändå så här i efterhand.

Krister är också känd för sitt ”stipendium” – alltså kompendium. Historien går tillbaka till ett junior-EM där Krister var juniorlandslagskapten, och två unga talanger från Dalarna, välkända för sina straffdubblingar, var redo för en viktig match. När motståndarna blev lite väl kaxiga, såg en av våra kära straffdubblare 1700-2000 hägra och slängde snabbt fram dubbelt. Men straffdubblarens partner, kanske lite nervös, plockade bort dubblingen! Efter matchen blev det livliga diskussioner och när straffdubblaren frågade vad som hade hänt, fick han svaret: ”Men det står ju i kompendiet att det är UD!” Straffdubblaren utbrast: ”Jag skiter fullständigt i vad som står i det där jäkla stipendiet!” Numera har Krister en fast regel att kalla sitt kompendium för ”stipendium”. Och om någon är sugen på att lära sig ett system med enbart straffdubblingar, så har Krister förmodligen en kopia av kompendiet liggande i någon byrålåda som säkerligen kan lånas ut.

Värmeböljan är tillbaka – 32 grader som känns som 42! Tatyana njuter av varje sekund medan Krister är mest glad över att ha befriats från långbyxorna. Vi startade dagen starkt med två bra matcher mot Nya Zeeland och Frankrike, och tog hem hela 20-0 i sista matchen innan lunch mot Frankrike, som varit våra glada hotellkompisar under hela vistelsen, såg dock ut att dra sig tillbaka något efter förlusten. Vi får hoppas att vänskapen inte är helt över!
Efter Frankrike mötte vi ett formidabelt England som gjorde allt rätt, och avslutade dagen mot ett trevligt Japan – som dessutom visste förvånansvärt mycket om Sverige. Krister satt bredvid en trevlig japansk herre och Catharina bredvid en lika vänlig dam. På slutet frågade japanen om en viss svensk person, och Krister svarade att personen tyvärr är död (på korrekt engelska). Damen på andra sidan uppfattade dock inte helt vad han sa, och Catharina trodde att hon hört Krister säga: ”He has passed out.” För att rädda situationen försökte Catharina förklara att Krister kanske bara fått en knäpp av värmen, eller kanske fortfarande återhämtar sig från långbyx-traumat, och sa: ”He had some banging in his head.” Man kan säga att förvirringen var total.
Mot Japan tittade Krister ner i följande hand:
Qxx
KTxx
x
AQxxx
Med vänstern som öppnar med 1 hjärter och Catharina som kliver in med 1 spader i zon (ja, Krister känner sin fru och anar vart detta är på väg). Efter att högern sagt 2 hjärter tänkte Krister till – om han hoppar direkt till 4 spader, kommer vänstern troligen kämpa på med 5 hjärter, och Catharina kommer obönhörligen bjuda 5 spader. Så han smög sig istället in med en god höjning 3 hjärter. Som väntat slutade motståndarna i 4 hjärter, och Krister bjöd då lugnt och sansat 4 spader. 4 sp blev dubblat, och Krister tänkte att ”det här blir nog inte så farligt.” När röken lagt sig visade det sig att Catharina gått 4 bet för 1100 ut, och Krister blev nyfiken på vad frugan egentligen hade för kort. Han böjde sig fram mot skärmen, men fick snabbt luckan ”pang!” nersmälld i ansiktet (han hade ännu inte sagt ett enda ord) och damen bredvid Catharina: ”Är han alltid så här elak?” Låt mig bara påpeka att Krister, precis som Fredrik, är världens snällaste. Själv hade jag nog fått sova på soffan fler än en gång om vi haft en sådan på hotellrummet! För den som är nyfiken, satt Catharina med:
KTxxx
x
Qxxx
xxx
Jag och Sara höll oss till vår eftermiddagsplan: en tur till supermarket och en djupdykning i både det lokala sortimentet och funderinande i mysteriet kring Kristers 4 spader x kontrakt. Vi hittade en del udda smakupplevelser, som chips med smak av biff, ägg, ketchup och svamp – något för finsmakaren? Det kan åtminstone ge inspiration till lite speciella julklappar

Till kvällen samlades laget på min favoritrestaurang (som dessutom har väldigt bra priser). Vi beställde in två stora köttmenyer att dela på, och ena menyn bjöd på en äkta argentinsk specialitet: blodkorv och korv med inälvor. Jag var i sjunde himlen, men efter en kort förhandling fick jag behålla blodkorven och låta korven med inälvor utgå. Låt mig bara säga att blodkorven var en riktig höjdare! Som ni vet är portionerna i Argentina gigantiska, så det som blev över packades omsorgsfullt i matlådor och skänktes till behövande – en fin tradition här.

Vi avslutade kvällen på en glassbar, ett tips från Marion och Pocken som också är här. Häromkvällen när vi var på väg hem från en middag, utbrast Catharina: ”Men det är ju Marion och Pocken!” Marion berättade glatt att de alltid äter glass på en viss glassbar, så vi tänkte att den måste vi prova. Ett utmärkt avslut på dagen!